måndag 22 juli 2013

Min familj...

...är ju bara bäst!! 
När man verkligen behöver dem, så finns dom där i vått och torrt... 
Det har jag väl alltid vetat. Men jag vill att hela världen ska få veta hur bra dom är! 
Jag och min familj är så tacksam och innerligt lycklig över att få tillhöra den familjen. För en familj är man ändå, fastän man inte bor ihop längre, fastän man inte lever ihop, fastän man är både oense och osams ibland. För det får man räkna med eftersom blodet som flyter i våra kroppar både är finskt och från hära...
Jag är i alla fall såååå tacksam över min familj speciellt dagar som till exempel denna. Vi har varit med fina vänner till Leksand sommarland denna fina dag. Åkte i tid i morse för att kunna utnyttja hela dagen där ifall vi ville. Skulle bara göra ett ärende i Dalajärna innan så vi tog vägen över skogen till Leksand därifrån. Urdålig väg som jag åkt många gånger på möten osv. En väg genom skog och berg och urkass mottagning på telefon. Gissa vad som händer?! Bilen dör. Eller i alla fall motorn. Där mitt ute i ingenstans utan mottagning. Vännerna i en bil utan sikte framför oss. Vi ser på varandra jag och Magnus och försöker hitta en snabb lösning innan barnen blir oroliga. (Själv har jag såklart panik men döljer det såklart...!) Jag tar Ellen i vagnen och varningstriangeln i handen och börjar gå raskt uppför backen i hopp om att få mottagning lite längre upp liksom. Magnus stannar kvar i bilen och förklarar situationen för Axel som är lite orolig. Så fort jag ser att jag har mottagning ringer jag upp vännerna i bilen framför som lovar att komma tillbaka och hämta upp oss och att det är hur lugnt som helst. Min panik försvinner och jag känner hur tacksam jag är att vi åkte tillsammans med dem idag. Någon hämtar oss det är jag trygg med. Nästa samtal går till min pappa. Som efter att vi bytt några meningar(jag hulkandes med tårarna strömmandes såklart) bara säger att det är lugnt, vi fixar det, vi hämtar bilen sen, åk på sommarland o ta det lugnt. Då känner jag sådan tacksamhet att jag bara gråter ännu mer. Ellen som sitter i vagnen och inte ser hur jag ser ut bakom ryggen på henne undrar: -Varför låter du så konstigt mamma? Säger jag: -Äsch, jag låter bara så när jag pratar med morfar... Hon nickar förstående (och jag vet att hon en vacker dag står precis som jag å gråter någonstans där hon vill bli hämtad...)
Min bror ringer upp(såklart vet han redan då pappa ringde honom direkt)och lugnar och frågar om jag pratat med mamma? Ifall hon kanske kan hämta oss i Leksand sen. Även han säger: -Ta det lugnt nu, vi fixar det här. 
Och jag gråter igen av tacksamhet.
Jag ringer mamma och hon har ju också redan hört (säkert hunnit prata med både pappa och stefan..)och svarar: -Självklart kommer jag och hämtar er! Ha så kul på sommarland nu och tänk inte på bilen, det löser sig.
Och jag gråter igen. 
Så tacksam för hela min familj att jag vet inte hur jag ska bära mig åt. Jag gråter en skvätt till när ingen ser. 
Så när vi är på sommarland hela dagen, så fixar och trixar min familj med trailer och bilar så att de kan hämta både oss och bilen. Att jag har det bra, jo tack, det vet jag! Jag är så tacksam, så tacksam. Dom är ju bara bäst! 
Här bilen i "däljan"...


Och här är vi på sommarland...


Min älskade familj och jag samtidigt som min familj fixar bärgning och hämtning....

Ni förstår att jag är tacksam för HELA min familj va?!
Dom e ju bara BÄST!!! ❤

4 kommentarer:

  1. Ååå vad skönt att ni fick en härlig dag till slut, och jag lipar när jag läser ditt inlägg...Stor Kraam till er och så skönt att höra att ni är så hjälpsamma och en sådan underbar familj <3

    SvaraRadera
  2. Men så typiskt!!! Bilar ska bara fungera!
    Sen en annan sak...det är inte farligt att visa barnen att man gråter! *tycker jag* <3

    SvaraRadera
  3. Moster H blir också tårögd.. fint att alla ställer upp!

    SvaraRadera
  4. Vilken underbar familj! Bara att få höra orden: tänk inte på det, det ordnar sig! Ni är lyckligt lottade. <3

    SvaraRadera

Älskar era kommentarer! Tusen tack för att just DU lämnar en! ♥