På väg...

...i pappas pärla...

...som går så fint så fint...mjukt och lätt...

Snäll pappa jag har va?! Som lånar ut sin bil till oss så vi kommer iväg på lite semester. ❤ 

Vi kom ju inte iväg när vi från första början hade tänkt heller för vi spenderade en dag på akuten igår...

Vi åkte in på morgonen efter att ha pratat med 1177 och de tyckte att hans höga feber och magontet sedan kvällen innan lät oroväckande. Jag som varit orolig mest hela natten, baddat med kall handduk, sprungit med Alvedon/Ipren och masserat benen var snabb att slänga på kläder medans Magnus ringde mamma som kom och tog hand om Ellen så vi fick åka bägge två med Axel. Efter en kvart var vi på väg.

Axel blev undersökt och prover togs. Prover som enligt dem var alldeles för höga. Efter det började den långa dagen med väntandes och väntandes...

Sen efter många klämningar på magen hit å dit så skulle vi bli skickade upp på röntgen för ultraljud. Vi fick vänta kanske 2 timmar då också...mycket väntande denna dag men så är det väl på akuten kan jag tro...vårt fall var ju inte direkt jätte akut...vi sov mest i väntan...Axel liggandes, vi sittandes o ståendes...

På röntgen tyckte han först att han såg en inflammerad blindtarm men sen ändrade han sig efter att ha kollat massor av andra delar...jättesvårt att se pga alla pruttar(gaser) som låg ivägen.

Därför fick de ta ännu mer blodprover när vi kom ner på akuten igen... Ovissheten var ett faktum. Ännu en läkare från kirurgen kom in till oss och klämde på magen. Väldigt diffust tyckte han. Vi skulle kunna få en säng och sova över på observationen men hade vi bara en timmes bilfärd och vi tyckte det var okej att åka hem så tyckte han att vi skulle göra det. Det var ju bara att komma tillbaka om läget skulle förändras. Och eftersom magontet hade släppt och övergått i huvudvärk och benvärk så åkte vi glada därifrån. Stannade till på Mc Donalds och trodde väl att det skulle slinka ner en liten hamburgare efter 8 timmar på akuten utan mat å dryck...men nej då, han åt bara några strips... Alldeles för trött... Väl hemma igen somnade vi allihopa ganska tidigt igår kväll.

Imorse var febern borta på Axel och han fick bestämma hur vida vi skulle åka idag eller inte. Han ville åka direkt. Så nu är vi på väg!!! 

Det blir ju endel bilder...

...när man är ledig och vill föreviga varenda liten sekund...

Med en förkylning och allergi from hell kan jag ju inte påstå att livet är helt och hållet på topp...
...men jag hoppas hoppas hoppas att det håller på att bli bara liiiite bättre för då skulle dessa dagar vara bara sååå bra!! Så när som på en bil...helt perfekta...! :-)

Vi har varit på kalas och träffat både "prussiluskan" och "tynnibergstrollet"...

...badat med bästisar en solig och skön eftermiddag vid en långgrund strand...

Och framför allt tagit massor av bilder på mina otroligt härliga kusiner! Bilder där man ser hur mycket de gillar mina barn. Kärlek som aldrig tar slut. ♥ Bilder som ska in i barnens fotoalbum.
Ååååå vad vi gillar denna tjej (och hennes bror såklart fastän han mest gillar att sova..typ;-))

 

♥♥♥

Min familj...

...är ju bara bäst!! 

När man verkligen behöver dem, så finns dom där i vått och torrt... 

Det har jag väl alltid vetat. Men jag vill att hela världen ska få veta hur bra dom är! 

Jag och min familj är så tacksam och innerligt lycklig över att få tillhöra den familjen. För en familj är man ändå, fastän man inte bor ihop längre, fastän man inte lever ihop, fastän man är både oense och osams ibland. För det får man räkna med eftersom blodet som flyter i våra kroppar både är finskt och från hära...

Jag är i alla fall såååå tacksam över min familj speciellt dagar som till exempel denna. Vi har varit med fina vänner till Leksand sommarland denna fina dag. Åkte i tid i morse för att kunna utnyttja hela dagen där ifall vi ville. Skulle bara göra ett ärende i Dalajärna innan så vi tog vägen över skogen till Leksand därifrån. Urdålig väg som jag åkt många gånger på möten osv. En väg genom skog och berg och urkass mottagning på telefon. Gissa vad som händer?! Bilen dör. Eller i alla fall motorn. Där mitt ute i ingenstans utan mottagning. Vännerna i en bil utan sikte framför oss. Vi ser på varandra jag och Magnus och försöker hitta en snabb lösning innan barnen blir oroliga. (Själv har jag såklart panik men döljer det såklart...!) Jag tar Ellen i vagnen och varningstriangeln i handen och börjar gå raskt uppför backen i hopp om att få mottagning lite längre upp liksom. Magnus stannar kvar i bilen och förklarar situationen för Axel som är lite orolig. Så fort jag ser att jag har mottagning ringer jag upp vännerna i bilen framför som lovar att komma tillbaka och hämta upp oss och att det är hur lugnt som helst. Min panik försvinner och jag känner hur tacksam jag är att vi åkte tillsammans med dem idag. Någon hämtar oss det är jag trygg med. Nästa samtal går till min pappa. Som efter att vi bytt några meningar(jag hulkandes med tårarna strömmandes såklart) bara säger att det är lugnt, vi fixar det, vi hämtar bilen sen, åk på sommarland o ta det lugnt. Då känner jag sådan tacksamhet att jag bara gråter ännu mer. Ellen som sitter i vagnen och inte ser hur jag ser ut bakom ryggen på henne undrar: -Varför låter du så konstigt mamma? Säger jag: -Äsch, jag låter bara så när jag pratar med morfar... Hon nickar förstående (och jag vet att hon en vacker dag står precis som jag å gråter någonstans där hon vill bli hämtad...)

Min bror ringer upp(såklart vet han redan då pappa ringde honom direkt)och lugnar och frågar om jag pratat med mamma? Ifall hon kanske kan hämta oss i Leksand sen. Även han säger: -Ta det lugnt nu, vi fixar det här. 

Och jag gråter igen av tacksamhet.

Jag ringer mamma och hon har ju också redan hört (säkert hunnit prata med både pappa och stefan..)och svarar: -Självklart kommer jag och hämtar er! Ha så kul på sommarland nu och tänk inte på bilen, det löser sig.

Och jag gråter igen. 

Så tacksam för hela min familj att jag vet inte hur jag ska bära mig åt. Jag gråter en skvätt till när ingen ser. 

Så när vi är på sommarland hela dagen, så fixar och trixar min familj med trailer och bilar så att de kan hämta både oss och bilen. Att jag har det bra, jo tack, det vet jag! Jag är så tacksam, så tacksam. Dom är ju bara bäst! 

Här bilen i "däljan"...

Och här är vi på sommarland...

Min älskade familj och jag samtidigt som min familj fixar bärgning och hämtning....

Ni förstår att jag är tacksam för HELA min familj va?!

Dom e ju bara BÄST!!! ❤

Nu är sommaren verkligen här!!!

Stockholmstrippen!

Jag vet... Jag är skitdålig på att uppdatera denna blogg... Instagram tar liksom över... Förlåt...

Kanske kanske blir jag bättre på att uppdatera under semestern... :-) 

Semestern ja... Den infinner sig i detta hus om exakt en vecka...! Super najs!! 

Men först mina vänner ska vi jobba oss igenom årets intensivaste vecka, årets höjdpunkt, årets skojigaste vecka: Dansbandsveckan så klart, alltid vecka 29!

Så inför dessa intensiva veckor bokade vi oss en liten tripp till huvudstaden. Där vi skulle njuta och bara vara...

Vi hade fått en Smartbox (presentkort på en hotellnatt) av min mamma för två år sedan i julklapp, som vi nu använde upp. I det ingick såklart att hon skulle vara barnpiga här hemma under tiden. Underbart! ❤

Vi åkte tåg från Mora, smidigt. Först på tåget var såklart vi!! Ivriga att komma iväg! :-)

Ett glas rosé i solen vid lunchtid satt ju inte helt fel... 

Och en tupplur på hotellrummet innan middan...

Supersmarrig tapas på uteservering...

...kan det bli bättre??!!

Nä...skulle inte tro det... Jösses vad vi njöt av att sitta där och glo på folk (å varandra såklart;-))

Vi promenerade runt i stockholmskvällen...

Och gick tidigt in på rummet...

...vi var ju där för att ladda batterierna...

....OCH såklart för att shoppa lite! :-)

Så med GOD hotellfrukost i magen bar det av ut på shopping! Jiiiiohoooo!!

Här travar vi fram och tillbaka och väntar på att affärerna ska öppna...

En mysig liten tripp som vi gärna gör om snart igen! ❤ Och som jag önskar alla småbarnsföräldrar finge åka på för att ladda upp kärleken lite...