Vad va de jag sa...

...skulle jag kunna säga nu...
Det gör jag också. Men lite försiktigt och det är INTE illa menat...
När jag i morse hörde detta på radion så stannade tiden upp en sväng...
Ny studie visar, "Allergivänliga hundar en myt"

Astmaframkallande ämneGenom att dels klippa hårtussar och men också dammsuga pälsen för att få med mjäll på 360 olika hundar, så kunde de amerikanska och holländska forskarna mäta vad djuren släppte ifrån sig.
Resultatet blev att alla hundar släppte ifrån sig det allergi- och astmaframkallande ämnet Can F1 vilket inte är bra om man är allergisk.

– Risken är att allergin blir allvarligare och att man får mer bekymmer med mer ansträngningsbesvär och infektionsbesvär. Att man behöver medicinera hårdare och tyngre, säger Jan Svedmyr

Texten är lånad från www.sr.se

Har alltid tyckt att det varit konstigt att läkare gått med på att en allergisk person skaffar sig ett allergifritt husdjur. Inte trott på det riktigt men inte ifråga satt heller, för vad vet jag liksom...
Men det jag vet, är att man kan bli OTROLIGT dålig av att sitta i samma rum som en som har ett djur om man är allergisk. Det kan variera från djur till djur, fastän det är av samma ras till och med! Tro mig jag har "testat", ofrivilligt så klart. Att det då sätter sig i ögonen, näsan eller luftvägarna är inte speciellt kul. Kommer ni ihåg när jag var till stallet och skulle hämta ett pris till exempel? Ni kan läsa om det här. Jag trodde min sista sekund var kommen...
Hur som helst, jag får ju då astma. Lika med Axel. Därför tar vi astma medicin. Biverkning på astmamedicin har vi aldrig fått veta något om eftersom utan den lever vi inte. Enkelt.
Axel har däremot sett på ett barnprogram där en kille som har astma är med, att astmamedicinen kan göra så att man inte växer som andra friska barn. Jag har också hört detta och tog upp det en gång med vår barnläkare. Varvid hon såg på mig med sin allvarligaste blick och sa:
-Utan denna medicin kan han inte leva.
Punkt.
Jag kan säga er det att jag känner än idag klumpen i halsen och floden i ögonen som växer när jag tänker tillbaka på det. Mitt barn kan inte leva utan medicinen.
Så jag SKITER i att andra vuxna kommenterar, -Vad liten han är, -Se så mycket längre min xxx är fast xxx är mycket yngre än Axel... osv osv... nog gör det ont i hjärtat när man får höra sådant men vet ni vad? HAN LEVER!
Eller att han inte är längst i klassen... Varför mäter man barnen mot en dörr och jämför egentligen? För att lära sig matte antar jag eller något annat "smart"...? Trist för de barnen som alltid är minst i alla fall...speciellt eftersom de inte kan rå för det... Vet att det är lika för de som alltid är längst...jag var ju faktiskt bland de längre när jag gick i mellanstadiet och hur kul var det att vara längre än killarna liksom?!?
Och eftersom Ellen också tar samma medicin, dock inte i samma utsträckning, så har jag väl inget annat att vänta mig än att kommentarerna kommer fortsätta att komma... -Vad kort hon är...
Nu behöver det ju inte vara så här. Det har jag också fakta på. Ett levande exempel, min kära bror, som också behövt ta astmamedicin ofta som liten. Han är låååång idag! :-) Jag brukar liksom trösta mig med det.
Skit också. Nu känner säkert massor av folk i min omgivning, nära och kära, att de trampat mig på en öm tå en eller ett par gånger, när ni läser detta. Jag får lite magont av det.
Men vet ni vad, ni är förlåtna. Ni visste inte bättre.
Om ni har lust kan ni få göra mig en tjänst, sluta jämföra barnen.
Jag ska försöka att aldrig mer göra det, vet att det var lätt att göra det när Axel var liten, jag visste inte bättre jag heller.